Vad jag inte nämnde i förra inlägget var det fenomenet som uppenbarade sig ju närmare inlämningsdatumet för stolen/lampan kom. Det var just det att i måndags uppenbarade sig en liten snäll pojkvän till någon stressad arkitektstudent och började skruva, måla eller slipa eller vad som nu behövdes. På tisdagen kom det någon flickvän till mer eller mindre förstörd arkitektstudent och denna flickvän bar träbitar fram och tillbaka och pusslade och fixade. På onsdagen uppenbarade sig ytterligare lite partners till arkitektstudenter nära nervsammanbrott.
Jag tycker att det är så fint att se hur pojk- och flickvänner under det här projektet har lagt sin egen vardag lite åt sidan för att i slutet vara precis det stödet som behövdes när ingenting fungerade. Det var riktigt vackert att se hur (icke namngiven) pojkvän satt och trädde snören genom gummi för att få ihop stolen precis innan vernissagen eller hur annan (också icke namngiven) pojkvän står på knä på golvet och slipar en stålpall så att svetten rinner.
Ibland undrar man var världen är på väg och ibland inser man att världen kanske trots allt kan klara sig lite längre när det finns så fina människor i den.
Sist av allt, extra stort tack till min underbara pojkvän för att han har burit och hämtat och valt skruvar och låtit mig glömma allt som har med stolen att göra för ett litet tag <3
Pojk- och flickvänner rockar fett!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar